Dionysos

Det förefaller som om få saker anses vara så heliga som arbetet. Man hör åtminstone, understundom, hur mångkulturalism, bögeri, superi, frosseri, demokrati, jämlikhet, kapitalism och konsumism ifrågasätts och kritiseras. Det verkar emellertid som om arbetet framgångsrikt, som ett slugt djur, har undgått kritikerns ögon och gevär – hans näsa? det tror jag inte, han känner nog dess unkna doft. Men inte bryr han sig om det, precis som om han håller skiten för obetydligt, inget att tala om, som något ofrånkomligt, ja en självklarhet – någonting sunt trots allt – och förpassar minsta antydan till ifrågasättande av denna ”arbetets sundhet, arbetets värdighet” till tystnad, mörker – hån till och med.

Vi hatar arbete, innerst inne, det gör vi; vi avskyr det. År har tillryggalagts sedan jag, för första gången, läste Lafargues ”Rätten till lättja” (texten finns att tillgå på internet). Det var när jag nyligen läste vad Nietzsche hade att säga om arbetet, i Europa under ganska lång tid föremål för ett slags fetischism, i synnerhet under den industriella eran, som jag kom att tänka på texten. Nu är jag inte (någon sorts) socialist, men ämnet är intressant: vad är vår syn på arbete? Jag har haft turen att arbeta i naturen, med träd och växter, ett i grund och botten behagligt arbete, men känslan av att vara bunden till det, som en fluga till ett flugpapper, är outhärdligt; jag hatar att arbeta åtta timmar om dagen. Eller sex timmar. Eller tre, eller två, timmar. Arbete är för jävligt. I början måhända en smula behagligt, rofyllt, vederkvickande, men efter en stund en riktig plåga, en risbastu för själen.

Måhända är det, som man säger, ofrånkomligt; det vore svårt, och föga önskvärt, att återinföra slaveriet – i demokratisk anda får man utvidga det istället; alla måste arbeta, säger man, annars är det inte rättvist, annars är det inte fruktsamt; det är konsumenter och det är producenter – alla arbetar, mer eller mindre. Fast vissa har det nog skönt däruppe, gissar jag. Vissa har det nog bättre än andra. Nationalister, nationalsocialister (uppseendeväckande! en ”arisk världsåskådning” borde dela det ”ariska hatet mot arbetet”, tycker man) och fascister, och andra etniskt medvetna, verkar älska och högakta arbetet, såväl unga som gamla. Älska arbetet. Framförallt idén. Sunt är det är arbeta för samhället, för folket, för nationen, för rasen… för mig är det påtvingade arbetet – oavsett till vilket ändamål – olidligt och avskyvärt. Och stora män står bakom mig. Redan Platon sade om jag inte missminner mig, helt i enlighet med den antik-grekiska allmänna åsikten, någonting i stil med att varje hederlig människa bör avhålla sig från arbete… man ägnade sig istället åt idrott (då oskiljbart från kriget), tankeverksamhet, politik och förlustelser av olika slag. Det var gott att leva, kort sagt. Ändå kunde man upprätthålla sina gränser, sin makt, sin krigiska förmåga, trots arbetets förment disciplinerande verkan. Den som inte arbetar förslappas ju, om man ska tro vissa. Jag tror i själva verket att ett samhälle, i vilket alla medborgare har arbetsplågan som börda på sina axlar, är ett degenererat samhälle, ett sjukt och förfallande samhälle; att arbete bryter ned – förintar något gott, samt mycket livsglädje. Mina förfäder hatade att arbeta – det gör också jag.

Vill ni ert folk väl? Vill ni européerna väl? – skapa då ett nytt samhälle som betraktar arbete som en skymf, och införliva denna för oss naturliga syn i er själva så att den står orubblig, omöjlig att sudda ut, och – så långt det är möjligt! – motverka dess jävliga utbredning!

Under en bilfärd för kanske en månad sedan, då jag var på väg ut till några bekanta skogstrakter för en längre stunds vandring och lugn, för att försöka uppnå den grad av inåtvändhet och sköna ensamhet som endast skogarna kan erbjuda människan, lyssnade jag för ovanlighetens skull på ett radioprogram, jag vet inte om det var på P1 eller P2, i vilket Per ”Malmö-är-en-fantastisk-stad” Svensson (rättelse: programmet var Spanarna, sändes på P1, och det ska vara Per Naroskin – glöm, således, Svensson), tillsammans med några andra vars namn jag inte minns, konverserade om både det ena och det andra.

Herr Svensson kom efter att ha fört femtioöringens försvinnande på tal, efter ett väldigt långt ordflöde om hur man har lärt sig att avrunda uppåt, hur det blir sämre för folk i allmänhet rent ekonomiskt, hur man aldrig uppnår den bredbandshastighet man betalar för, hur polisens och aktivisternas siffror vanligtvis skiljer sig åt vid sammankomster och demonstrationer, hur farligt det är för Saken att överdriva, och så vidare och så vidare, in på en smårolig slutpoäng: att Sverigedemokraterna, med sitt intåg i riksdagen, har höjt taket för vad som får sägas i debatten, samt hur farligt det är och jag vet inte vad. Ännu lustigare blev det, efter att detta samtal hade avslutats – och ni får ha överseende med denna parentes – när den muntra skaran mångkultursvänner for in på ett ytterst farligt och känsligt ämne: genetik. Och i ännu en lång ordström behandlades alltifrån Ozzy Osbournes släktskap med neandertalare och hans drog- och alkoholmissbruk, att man kan få sitt DNA undersökt i jakten på sjukdomsrisker och ursprung, samt – och här kommer det verkligt farofyllda – i hur stor utsträckning vi är determinerade av våra gener. De erkände att vi, till 80% har jag för mig att de sa, var just det. För den som inte är helt bortkommen är det inte svårt att dra slutsatser av sådana insikter, som tämligen lätt kan få en att snubbla in på politiskt inkorrekta tankebanor, då konsensus i det kulturmarxistiska Sverige har varit att det främst är miljöpåverkan och sociala faktorer som bidrar till allt felaktigt och negativt i samhället. Men nog om det.

Självfallet, vad konsekvenserna av Sverigedemokraternas inträde beträffar, talar de mestadels strunt, om än med en viss stänk av sanning – svept i en fint sydd PK-slöja. Det finns, vågar jag påstå, tak för olika människotyper (jag läste förresten för ett tag sedan om ”a liberal gene” — vi börjar nu kanske få vetenskaplig klarhet i förhållandet mellan människotypen och den skitiga, av det moderna samhället utspydda -ismen denna primat lutar sig mot?). Nåja, jag ska inte vara för elak. Självgodheten inom etablissemanget är emellertid komisk. Toleransens tak är – i vissa kretsar – väldigt högt, i andra väldigt lågt, och för genomsnittsvensson betydligt högre än hos politiker och journalister. I den politiska debatten, i etablerad massmedia och i riksdagen, har det varit så lågt att det knappast är märkligt att våra så välvilliga och ansvarsfulla politiker är sådana puckelryggiga och trolösa, obildbara och verklighetsfrånvända veklingar och halvmänniskor. Taket är, helt enkelt, så lågt att det måste till mentala dvärgar för att kunna vistas under det.

Per Svensson får likväl, ovanligt nog, ett halvt rätt: Sverigedemokraterna har höjt taket… något. Det är tillräckligt att se debatterna i riksdagen för att förstå det. Aldrig tidigare har jag lyckats se på skiten utan att slumra till. Det har varit ett av falska dussinmänniskor evigt ältande av samma gamla floskler och oviktigheter, av spetsfundigheter och tillrättalagda ord, och inte en enda intressant kommentar, i synnerhet inte i frågor där samstämmighet har varit rådande, såsom inom HBT- och invandringspolitikens områden. För första gången ser vi nu äntligen lite action, lite mothugg, från ett parti som vägrar hålla käften. Och det säger jag utan att stödja SD. Förhoppningsvis är det här början på slutet för alla mjäkiga, själlösa och intetsägande Gustav Fridolin-typer och medelmåttor som sätter kaffet i halsen om någon har mage att ifrågasätta exempelvis de ”apatiska flyktingbarnens” och deras föräldrars ”helt och hållet obestridliga” uppriktighet och gudalika godhet.

Jag är personligen av den bestämda åsikten att taket inte bara måste höjas avsevärt, utan att vi helt måste göra oss av med det, och mötas under klar himmel likt våra förfäder. Jag vill se män och kvinnor som säger, såsom de Montaigne, att inte en enda åsikt, ett enda ord, en enda mening, hur anstötligt innehållet än är, kan skrämma oss överhuvudtaget eller få vår jämvikt att rubbas. Och skulle inte vi klara av det, mina kamrater och fränder, som i så många dystra och hårda år har tvingats lyssna på våra fienders dumheter, förtal och prat? Och det är endast på så vis man kan börja tala klarspråk, utan förställning, utan undanflykter, utan ursäkter. Det är också grundförutsättningen för yttrandefriheten – en riktig sådan, som t.ex. finns på det av etablissemanget så innerligt avskydda Internetforumet Flashback.

Jaja, idag lever vi ju dessvärre i de lättsårades, de bräckligas, de sprödas land. Ett land som, exempelvis med pengar, belönar svaghet och brist på heder. Vårt samhälle verkar fyllt av kränkta och stötta, ömtåliga stackare, för att inte tala om ”tycka-synd-om”-minoriteter. Om ni frågar mig om jag någonsin har visat medlidande med offer för kränkning och hets mot folkgrupp, som gjort det till ett polisärende och inte varit indoktrinerade dussinmänniskor med politiska motiv för anmälningarna, så ska jag uppriktigt ge er ett bestämt nej. Att springa med tårar i ögonen till ordningsmakten och tigga, för dem ekonomiskt fördelaktiga, repressalier och gud vet vad, för alla de ”psykiska besvär” som de ådragit sig i sviterna av så så hemska uttalanden, det betraktar jag som ett rent föraktligt och uselt beteende, som påminner mycket om alla små skvallerbyttor som rusar till fröken. Blir man ordentligt kränkt av vad någon säger, då ska man ta itu med det på egen hand, med hedern i behåll, antingen genom att säga något dräpande tillbaka, utmana på envig eller tiga och gå ifrån.

Sverige, som idag är veklingarnas och mesarnas land, måste förändras i grunden. Sverigedemokraterna kan, på sin höjd, endast vara en mycket-mycket lätt och ganska försumbar bidragande faktor i denna långsiktiga, själsliga och samhälleliga, svenska och europeiska revolution.

För den människa, som har i sin ägo ett estetiskt hjärta, som är så essentiellt för livet, för drömmarna, för vårt hopp, – avgörande för den skapande kampen -, och som pumpar genom hans dödsdömda kropp, i rasande strömmar, rödglänsande konstnärsblod, är det väl tämligen självklart, mina goda läsare, att årstiderna – i deras renaste och ädlaste former – är någonting avsevärt mer, ståtligare och imponerande, än vad som någonsin på ett tillräckligt sätt, med den kreativitet och fantasi som krävs för uppgiften, kan fångas med hjälp av vetenskaplig terminologi och iskallt fackspråk, hur korrekt och vacker den naturvetenskapliga metoden än är? Och detta också för goda ateister! Begrunder man dem noga, fritt och lekfullt, och det tillhåller jag er i sanning att ta er tid till, är det i hög grad så, att de för oss, som utan tillgjordhet uppskattar sann kvalité och skönhet också av den mest brutala och anskrämligt ful-sköna sort, förefaller som om de viskade till oss, på sina alldeles egna språk, och, när de direktupplevs, besitta unika karaktärer, och att de således tillsammans, med sina från varandra skiljda egenskaper, och sannerligen inte utan fog, har kommit att få symbolisera någonting grundläggande och ofrånkomligt i tillvaron: växlingen, förändringen, kretsloppet, kampen, strävandet, den harmonisk-destruktiva förintelsen, bortgången, och pånyttfödelsen.

Hösten, som nu är inpå oss, får allt det som är livsodugligt att rinna bort, det är den obönhörliga reningsprocessen, den magnifika förruttnelsen; med tunga droppar dränkar den gräset, med kyliga blåsväder och framrasande vindar får den trädkronor att skälva, grenar att slitas bort, människor att huttra, utemöbler att falla omkull. Den chockerar växterna, förskräcker dem, och förebådar vinterkylan, så att de tappar sina blad, överger dem åt förruttnelse, medan de retirerar, in i vinterhalvårets mörker, tystnad, en längre periods nödvändig vila. Allt förfaller, det är ålderdomen som genomtränger naturen, allt murknar, förvittrar. En känsla av dysterhet, saknad, och armod finns kvar. Man blir lätt inåtvänd och tillbakablickande. Regn börjar piska husfasaderna, människornas intensitet, energi, iver, lust, och framåtanda tycks hällas ut ur bägarna, det är en väldig urladdning, vällustens och lättkläddhetens tid försvinner, krogarna töms på folk, nätterna blir lugnare, tittarsiffrorna stiger, man nödgas förlora sig i underhållning, den enda räddningen, det rena paradiset, få sitt opium. Är det märkligt att hösten förknippas med melankolin? Men är melankoli någonting ont? fult? ovälkommet? hjärtslitande? Är inte en måttlig mängd depression, lidande, bedrövelse, melankoli, destruktivitet, i icke-fatal form, i själva verket upprinnelsen till mycket gott? växande? storhet? Och har inte, på platser där bomber har fallit, blod spillts, städer tillintetgjorts, kvarlämnats en återstod av ruiner och nedslagsgropar ur vilka någonting nytt, friskare, sundare kan frodas? Årstiderna befinner sig i totalt krig med varandra, ständigt och obönhörligt, men det är det heroiska kriget man läser om i litteraturen, det man ser i måleriet, det man drömmer om; det är hjältarnas krig, det vackra och underbara kriget, i vilket blod och lidande är skönt, gott, vitaliserande; där allt är glädje, mod och sång; och i vilket segraren triumferar på det ståtligaste sätt.

En årstid fyller sin funktion. De är alla sköna – på ett eller annat sätt. De besegrar varandra, om och om igen; de har bejakat kriget; Akilles-människans devis har upphöjts till lag, en ordning; krig, våld, strävande som mål – inte medel. Kampen som självändamål. Och kan någon, med allvar i tonfallet, utan att brista ut i skratt, tala om för mig att vattendränkta städer, asfalt mörksvart av väta, fönsterrutor mot vilka regnovädret slår och smattrar, vindrutetorkare på bilar som går för full kraft, blåst som viner i en väldig höstsymfoni, eller det orange-gul-röd-bruna sammelsurium man möter i naturområdena, en mäktig tavla målad av en känslig och detaljmedveten naturkonstnär, inte är skönt och vederkvickande? – att det brutala och förgörande stormanlopp och mordet på sommaren inte är beundransvärt, fagert, fascinerande? – att reningsbranden inte är tillräckligt flammande vacker för att kunna vördas, högaktas, älskas? Hösten är vad den är, flyr inte sitt jag, det den är, har ingen annan härskare än sig själv, har sin egen mening, sin funktion, sitt syfte, och bryr sig inte om oss. Vacker, likgiltig, brutal – som Alexander när han vill efterlikna sin hjälte Akilles; och som Vlad Tepes när han pålar tiotusentals människor. Skogarna, bäckarna, blommorna, bergen, är lika likgiltigt inställda till oss som årstiderna. De kräver inga åskådare. Vad angår dem småaktighet och ömklighet? Dussinvarelsers existens? De triumferar, segrar, och ingen fiende är så stark att de kan beröva dem deras storhet. Och vad, om inte detta, måste bli vårt mål? Utopier måste vi förgöra inom oss, allt mediokert, allt vardagligt, mindervärdigt och banalt, och erkänna lidandet, ojämlikhet, kamp, smärta, sexualitet som grundläggande verkligheter i vår existens – det centrala i tillvaron. Och ingen räddning existerar för oss, arma jordebarn, inte här, inte alls. Årstiderna är, för mig, passionernas, viljans, frenesins, instinkternas och energins triumf över förnuftet; det är en explosivitet, en kraft, av väldiga mått, som ingenting förmår hindra, som ingenting står emot, och som kämpar på, trots att de från begynnelsen är predestinerade att gå under, att ersättas, för att därefter komma på nytt, trots att allt är meningslöst.

Vad skulle Norden vara utan årstider, utan detta eviga krig, och alla färger och härliga skiftningar? Utleda på exempelvis evig sommar hade vi torkat svetten som hade runnit nedför pannan, plågats av tristess och enformighet, av händelsefattig beständighet, vi hade förtvinat i vår ynkedom, och i vårt huvud skulle samma gamla musikstycke spelas upp, om och om igen, för att lämna en spillra av avsigkomna och av lojhet och jag skiter i allt-mentalitet härjade individer. Men det är väl just det som hänt, inte sant? Men rörelse! attack! handling! arbete! aggressivitet! excentricitet! energi! elektricitet! är alla goda saker. Det är att rasa fram, tillintetgöra någonting livsodugligt och bekvämt inom en, bli stark, bli bättre, sträva, – slita. Trygghet och stillasittande är lika självklart för fega och svaga människor som flockmentalitet och slavmoral. Allt är sedan konceptionen dödsdömt, allt som är slutar i sinom tid vara (frågan är vad vi vill bli), och döden är följaktligen en oumbärlig, ofrånkomlig och oerhört viktig realitet i våra liv, alltid närvarande, helt och hållet naturlig för oss, och avgörande om vi ska kunna förgylla livet, göra det bättre, starkare, mer livskraftigt. Lev farligt! uppmanar oss Nietzsche till. Fara är att dansa glatt på dödens tröskel. Den sista människan hatar hösten, vintern, döden. Undflyr faran. Vill inte veta av den. För henne var alla stora andar, krigare och vilddjursmän dårar. Hon är den bästa människan, den goda människan, den förnuftiga. Vi har uppfunnit lyckan, säger hon, och blinkar.

Jag ber om ursäkt för att bloggen inte har uppdaterats på ett tag. Det är naturligtvis väldigt dåligt. Ett längre och inte lika hastigt nedskrivet inlägg kommer förhoppningsvis snart. Nu kommer det i fortsättningen att flyta på bättre.

Svårmodet hugger tag i anden; ledan biter sig fast, tuggar och gnager; tungsinthetens iskalla, svarta droppar faller ned i hjärtat; bitterheten känns olidlig; armodet rasar fram; grämelsen ansätter varje nerv; städserådande, inre oväder… med all säkerhet kommer bloggen att attrahera herrn som i sitt nafsande elände, sin gripande vantrivsel i konsumtionskulturen, sitt vemod och sin existensångest, trånar efter en mening med livet som i det senmoderna samhällets mörker har förvägrats honom och en stig som leder honom mot sann lycka och livsbejakande munterhet. Det är min uppriktiga önskan att tilltala dem som är av naturen dystra och ängsliga, som rör sig eller som hyser en vilja att röra sig bortom allfarvägen; som smyger fram i skuggorna, obemärkt tassande, spanande efter det rätta tillfället att kliva fram i all sin prunkande prakt; och som med oförställd nyfikenhet och glättigt och öppet sinne ivrigt hungrar efter ny kunskap och lärdom, inspiration och gnista, visdom och upplysning, såsom ett svältande rovdjur söker villebråd. Men du! – som mot världen och samhället riktar din vilda ilska, som är förbannad på människosläktet, irriterad på universum och trött på livet – måste vid läsningen bära med dig en brinnande lust att infånga och med fröjd i bröstet välkomna nya intryck och idéer, perspektiv och tankegångar, för annars är det möjligen så, att innehållet också rymmer stoff som gör din arma själ illa. Kom ihåg: för att växa måste man först, på allvar, vilja växa; och då menar jag sant växande – i blåst, ursinnigt regn och dundrande åska.

Glad misantropi, sund pessimism, heroisk individualism, själslig utveckling, kultur och konst, civilisationskritik och filosofi, elitism, krig och annat festligt kommer att behandlas.